Om hästvärlden och tryck

Jag har levt rätt länge nu (fyllde femtio i år) och jag har haft förmånen att kunna se hästvärlden från olika vinklar under dessa år. Jag föddes ju hästtokig och fick börja rida på ridskola vid sex års ålder. Sedan blev det medryttare, tävlingsgroom, journaliststudier på högskola och fotografistudier på folkhögskola. Det som satt kvar var hästintresset.

Förlåt det tradiga traskandet längs minnenas stråk, jag lovar att det kommer en poäng rätt snart. Jag fick börja skriva och fotografera för flera finländska hästtidskrifter och bevakade t.ex. VM i Rom. Jag är alltså hästnörd deluxe. Skaffade min första egna häst 2001 och på den vägen är jag. Lite innan det fick jag börja lära mig hur man tränar djur – inte bara hästar – och på den vägen är jag också. Och så småningom har jag förflyttats från bakom kameran och mikrofonen eller anteckningsblocket till framför dem. Jag blir alltså kontaktad av journalister ibland, både från hästmedia och utanför dem.

Min bakgrund som journalist inverkar på hur jag förhåller mig till intervjuförfrågningar. Om ämnet alls är inom min bransch så säger jag ja, och i intervjun brukar jag också säga min åsikt. Inte hymla, eller omskriva, eller försöka tona ned så att ingen ska ta illa upp. Inte heller göra personliga påhopp, jag är mer intresserad av helheter. Jag tycker att också media verkligen har rätt att ställa frågor och också ifrågasätta vår sport och hobby. Det är en del av ett öppet och friskt samhälle.

Men ja, det får ju sina följder. Det är inte lätt att diskutera saker som just det, utan att någon ändå känner sig påhoppad. När jag började följa ridsporten med större intresse visste jag ju inte mycket om hästars välbefinnande, eller djurs över huvud taget. Trots att jag hade vistats i stallet största delen av min fritid. Trots att jag hade hanterat och ridit uppemot hundra olika hästar. Det behövdes en helt annan infallsvinkel – i mitt fall först NH:s och sedan djurträningens – för att jag skulle kunna komma vidare i hästlivet.

Och ju mer jag har lärt mig om hästars beteende och välbefinnande, desto klarare ser jag att tävlingsresultat inte korrelerar med hästens välmående. Det finns hästar på absoluta toppen som ser ut att ha det bra, och hästar som inte gör det. Därför är forskning viktig, diskussion också, och därför måste även ridsporten få förändras i riktning mot hästens bästa. En öppen diskussion är alltid bättre än att vi håller oss inom vår egen bubbla och inte för en dialog med världen utanför. Se bara hur det gick för femkampen.

Trycket då? Jo, det är en del av livet med hästar för mig. Eller snarare eftergiften. Det diskuteras ibland om tryck och eftergift, d.v.s. negativ förstärkning, är okej eller inte. Det diskuteras för lite om vad för slags tryck det handlar om. Och för hästen är det ju det viktigaste. Min åsikt för dagen (veckan, året) om det är följande:

  • Trycket får inte orsaka hästen rädsla eller smärta, högst övergående obehag
  • Trycket får aldrig öka innan hästen har lärt sig hur den ska göra för att bli av med det
  • Eftergiften ska komma genast hästen gör rätt

Den mittersta punkten är viktigast. Vet inte hästen hur den blir av med trycket är det sannolikt att den blir rädd om det ökar. Hästen är ett flyktdjur som har lätt att känna rädsla. Det har hållit hästen som djurart vid liv.

Varför då både belöningar och tryck, om endast belöningar funkar på hundar och tigrar och krokodiler i djurparker? För att hästen är ett stort och snabbt djur. För att vi vill ta detta stora, snabba djur utanför inhägnade områden ibland. För att det finns situationer (t.ex. hormonella) där hästen vill något annat än vi. Trots all träning i världen kommer det ibland att behövas tryck. Övergående, lättast möjliga, förutsägbart och så hästvänligt som möjligt. Sedan kombineras detta tryck med fördel med belöningar också.

Lära hästen att tryck inte är tryck, också viktigt! Desensitisering = viktigast i hästträningen.

Den gick i tryck!

Den svenska versionen av boken, Motiverad häst – inlärning, beteende och kommunikation har gått i tryck i morse! Hurra! Det betyder också att förhandsbeställarna här i Finland kan vänta sina signerade ex inom några veckor. Tryckeriet skickar provtryck till mig först och efter det (och möjliga ändringar i tryckfilen, om jag hittar någon helt radikal groda) beställer vi. Ni vet inte hur lättad och glad jag känner mig nu! Boken går att beställa här i Finland i vår webbutik på https://holvi.com/shop/kuuranmaen/product/fa8b558fa9d7a066f24af536291f3fbd/

Kokoamisen edellytys: Venyttäminen

Kokoamista on hyvä harjoitella milli kerrallaan, asteittain vaatimustasoa kohottaen. Muutamia kymmeniä askeleita korkeintaan samana päivänä ja seuraavana päivänä jotain muuta. Kokoamisessa jos jossain näkyy esimerkiksi positiivisen vahvisteen, tässä tapauksessa ruokapalkintojen, täsmällisen ajoittamisen haasteet. Hevonen oppii motivoituneena nopeasti, ja tuntuu että palkintoja tavoitellessaan välillä vielä nopeammin kuin pelkällä paineen poistolla kouluttaessa. Pitää siis olla maasta käsin tarkat silmät, jotta tietää, mistä on palkitsemassa.

Siksikin se milli kerrallaan on tärkeä osa onnistunutta kouluttamista. Jos hevonen yrittää liikaa, välttääkseen paineen tai saavuttaakseen palkinnon tai molempia, se ei pysty kokoamaan oikein. Se voi oppia kokoamaan itselleen haitallisella tavalla ja kun hevonen kerran on oppinut jonkin asian, sitä on heti hankalampi muuttaa.

Mutta eihän milli kerrallaan etene yhtään! No, jos parantaa laskennallisesti hevosen kokoamista millillä päivässä ja sitä harjoittelee joka toinen päivä, niin vuodessa niitä millejä tulee 182. Noin teoriassa… Pointtihan on se, että asteittain etenemällä hevonen ei uuvu eikä kipeydy, eikä se vahingossa opi välttämään kokoamista koska se on liian rankkaa. Milli on hyvä tavoite.

Varoitus: Laita ääni pois päältä ennen kuin katsot tuota videokymmensekuntista. Jestas.

Katso tuota videota, mihin suuntaan tuo hevonen venyttää! Se on oikea suunta. Se auttaa hevosta pysymään paremmassa tasapainossa kuin jos hevonen vain laskee kaulaa avaamatta pään ja kaulan kulmaa. Ja venyttäminen on aivan ytimessä: Vain venyttämällä rennosti hevonen voi kehittää sekä vahvan että joustavan lihaksiston.

Lisää Uta Gräfiä:

Eversti Carde hevosellaan Junker, tasapainoinen eteen-alas-venytys ympyrällä käynnissä.

Vielä sananen hevosista, jotka nyökkäävät kuolaimen taakse ja niiden uudelleenkouluttamisesta. Nyökky on hevoselle vahviste, koska silloin useimmiten ohjastuntuma häviää hetkeksi. Ratkaisu on harvemmin se, että ”ratsastat hevosta takaa eteen” tai jotain muuta, koska vahviste vahvistaa käytöstä eli nyökky pysyy tavoiteltavana. Koska luotiviivan takana kulkeminen vaatii sen, että hevonen jännittää alakaulaansa eli treenaa sitä, ja se useimmiten heijastuu epäsuotuisasti hevosen koko selkärankaan häriten mm. sitä kokoamista, hevosta kannattaa kouluttaa nyökkäämisestä pois.

  1. Varmista, että ohjastuntuma on hevoselle miellyttävä. Kuolaimen ja suitsien pitää sopia, turpahihnan pitää olla löysä ja ratsastajan käden riittävän mukava, eli sen tulee olla paikallaan ravissa ja seurata hevosen pään liikkeitä käynnissä ja laukassa.
  2. Opeta hevosta hakeutumaan itse tuntumalle ja ylläpitämään se. Jos joskus lakkaa satamasta, teen pienen videopätkän aiheen alkeisopetuksesta. Alkeisopetuksen jälkeen taito pitää vielä yleistää.
  3. Keskity vain siihen, että korjaat hevosta ylös nyökystä heti, kun se sinne menee. Heti = sekunnin sisään. Heilauta kädet kevyesti kohti hevosen korvia, tai eteen-ylös jos korvat ovat hetkellisesti muualla. Hevonen tulee nousemaan kuolaimen yläpuolelle. Se ei haittaa. Anna sen hetken olla siellä. Palauta kevyt, miellyttävä ohjastuntuma ja jos hevonen ei nyökkää, palkitse sitä. Jos nyökkää, heilauta kädet kevyesti ylös-eteen niin, että hevonen nousee sieltä. Toista tarvittava määrä. Jollain hevosella tämä on kymmenen kertaa, jollain sata, jollain tuhat.