Hälsningar från verkligheten / Terveisiä oikeasta elämästä

Hästminne – en dokumentär om att skola hästar
Hevosen muisti – dokumentti hevosten kouluttamisesta

Nej, livet är ju inte så här jämt. Solsken, grönt gräs, hundvalpar, föl och havre åt hästen med fem sekunders mellanrum. Just nu är det lera, stolpar som ska slås innan frosten kommer och trettioåtta ton grus som ska flyttas in i  hagarna.

Juu ei. Ei tämä elämä aivan sellaista ole kuin dokkarissa. Aurinkoa, vihreää ruohoa, koiranpentuja, varsoja ja kauraa hevoselle viiden sekunnin välein. Tällä hetkellä se on savea, tolppia joita pitää saada maahan ennen routaa ja kolmekymmentäkahdeksan tonnia soraa jota pitää siirtää tarhojen sisäpuolelle.

Men när jag håller kurs eller föreläser så frågar någon rätt ofta ”Hur börjar du då?” Att träna ett föl som inte har några erfarenheter av människor alls. När? Hur? Vad gör du först? Det ger den här dokumentären ett rätt bra svar på.

Mutta kun pidän kursseja tai luentoja joku kysyy aika usein ”Miten sinä sitten aloitat?” Varsan kouluttamista, kun sillä ei ole mitään kokemuksia ihmisistä vielä. Milloin? Miten? Mistä aloitat? Tähän dokkari antaa siihen kysymykseen aika hyvän vastauksen.

Är det en häst som redan har lärt sig att något är oroväckande eller farligt så är det ju i princip fråga om samma sak. Börja med något lätt, belöna ett litet steg i rätt riktning, repetera. Höj kraven när den föregående fungerar. Har hästen redan lärt sig att vara orolig är det bara tio, hundra eller tusen gånger långsammare.

(Det som händer ungefär på 21.40 är alltså att hästen, enligt vad jag lärt henne att göra, rör sitt mål med nosen för kanske 200 gången. Eftersom hästtränaren (jag) valde en plastskål som target så hade den fått nog och sprack med en smäll. Hästen sprang sin väg, vilket inte var så konstigt, men glad blev jag ju åt att hon inte försvarade sig och kom tillbaka för att fortsätta fyra sekunder senare. )

Jos hevonen on jo oppinut välttämään jotain niin koulutus etenee periaatteessa samojen periaatteiden mukaan. Aloita jostain helposta, palkitse pienestä askeleesta oikeaan suuntaan, toista. Nosta vaatimustasoa kun edellinen sujuu. Jos hevonen on jo oppinut jännittymään, pelkäämään tai vastustelemaan, se etenee vain kymmenen, sata tai tuhat kertaa hitaammin.

(Se, mitä tapahtuu kohdassa 21.40 on siis että hevonen, kuten olen opettanut sitä tekemään, koskettaa nenällään kohdetta ehkä 200:tta kertaa. Koska sen kouluttaja (minä) valitsi kohteeksi muovikulhon, ko. kulho sai siinä kohtaa tarpeekseen ja hajosi paukahtaen. Hevonen pakeni, mikä ei ollut kovin yllättävää, mutta yllätti kuitenkin myönteisesti olemalla puolustautumatta ja tulemalla takaisin jatkamaan koulutusta neljä sekuntia myöhemmin.)

Det är ju inte så att allt på riktigt är helt frivilligt. Men i början, om jag kan ordna det så, är det det. Jag jobbar ganska mycket med att bygga upp en illusion av frihet och framför allt valfrihet för hästen. Sedan höjer jag kraven, gradvis, tills hästen gör som jag vill fastän det bara finns några millimeter frihet kvar när allt går som det ska.

Ei tietenkään ole niin, että kaikki oikeasti on täysin vapaaehtoista. Mutta aivan alussa, jos on mahdollista, niin on. Teen aika paljon työtä sen eteen, että saan luotua illuusion vapaudesta ja ennen kaikkea valinnan vapaudesta. Sitten kiristän ruuvia, asteittain, kunnes hevonen tekee kuten haluan, vaikka vapautta on enää millimetrejä.

Hästar glömmer inte mycket. Det gör jag. Vill du ha tag på mig, skicka ett mail till mitallberg@gmail.com eller leta upp mej på Facebook. Svarar jag inte, ring +358 50 520 3598 (det kan du gärna göra ändå, jag svarar alltid jag kan). Om jag inte svarar i telefon, skicka SMS med namn och ärende så ringer jag upp.

Hevoset eivät juuri unohda, toisin kuin minä. Jos haluat saada minua kiinni, laita maili osoitteeseen mitallberg@gmail.com tai Facebookin kautta. Ellen vastaa melko heti, soita +358 50 520 3598 ja jollen pääse vastaamaan, lähetä tekstarilla nimesi ja asiasi niin soitan takaisin.