Jag har levt rätt länge nu (fyllde femtio i år) och jag har haft förmånen att kunna se hästvärlden från olika vinklar under dessa år. Jag föddes ju hästtokig och fick börja rida på ridskola vid sex års ålder. Sedan blev det medryttare, tävlingsgroom, journaliststudier på högskola och fotografistudier på folkhögskola. Det som satt kvar var hästintresset.
Förlåt det tradiga traskandet längs minnenas stråk, jag lovar att det kommer en poäng rätt snart. Jag fick börja skriva och fotografera för flera finländska hästtidskrifter och bevakade t.ex. VM i Rom. Jag är alltså hästnörd deluxe. Skaffade min första egna häst 2001 och på den vägen är jag. Lite innan det fick jag börja lära mig hur man tränar djur – inte bara hästar – och på den vägen är jag också. Och så småningom har jag förflyttats från bakom kameran och mikrofonen eller anteckningsblocket till framför dem. Jag blir alltså kontaktad av journalister ibland, både från hästmedia och utanför dem.
Min bakgrund som journalist inverkar på hur jag förhåller mig till intervjuförfrågningar. Om ämnet alls är inom min bransch så säger jag ja, och i intervjun brukar jag också säga min åsikt. Inte hymla, eller omskriva, eller försöka tona ned så att ingen ska ta illa upp. Inte heller göra personliga påhopp, jag är mer intresserad av helheter. Jag tycker att också media verkligen har rätt att ställa frågor och också ifrågasätta vår sport och hobby. Det är en del av ett öppet och friskt samhälle.
Men ja, det får ju sina följder. Det är inte lätt att diskutera saker som just det, utan att någon ändå känner sig påhoppad. När jag började följa ridsporten med större intresse visste jag ju inte mycket om hästars välbefinnande, eller djurs över huvud taget. Trots att jag hade vistats i stallet största delen av min fritid. Trots att jag hade hanterat och ridit uppemot hundra olika hästar. Det behövdes en helt annan infallsvinkel – i mitt fall först NH:s och sedan djurträningens – för att jag skulle kunna komma vidare i hästlivet.
Och ju mer jag har lärt mig om hästars beteende och välbefinnande, desto klarare ser jag att tävlingsresultat inte korrelerar med hästens välmående. Det finns hästar på absoluta toppen som ser ut att ha det bra, och hästar som inte gör det. Därför är forskning viktig, diskussion också, och därför måste även ridsporten få förändras i riktning mot hästens bästa. En öppen diskussion är alltid bättre än att vi håller oss inom vår egen bubbla och inte för en dialog med världen utanför. Se bara hur det gick för femkampen.
Trycket då? Jo, det är en del av livet med hästar för mig. Eller snarare eftergiften. Det diskuteras ibland om tryck och eftergift, d.v.s. negativ förstärkning, är okej eller inte. Det diskuteras för lite om vad för slags tryck det handlar om. Och för hästen är det ju det viktigaste. Min åsikt för dagen (veckan, året) om det är följande:
- Trycket får inte orsaka hästen rädsla eller smärta, högst övergående obehag
- Trycket får aldrig öka innan hästen har lärt sig hur den ska göra för att bli av med det
- Eftergiften ska komma genast hästen gör rätt
Den mittersta punkten är viktigast. Vet inte hästen hur den blir av med trycket är det sannolikt att den blir rädd om det ökar. Hästen är ett flyktdjur som har lätt att känna rädsla. Det har hållit hästen som djurart vid liv.
Varför då både belöningar och tryck, om endast belöningar funkar på hundar och tigrar och krokodiler i djurparker? För att hästen är ett stort och snabbt djur. För att vi vill ta detta stora, snabba djur utanför inhägnade områden ibland. För att det finns situationer (t.ex. hormonella) där hästen vill något annat än vi. Trots all träning i världen kommer det ibland att behövas tryck. Övergående, lättast möjliga, förutsägbart och så hästvänligt som möjligt. Sedan kombineras detta tryck med fördel med belöningar också.
Minna Tallberg 